Ikväll är det ett år sedan vi förlorade Tinas första kull med kattungar. Dess fyra fina små bäbisar som precis hade öppnat ögonen, 3 veckor gamla. Ni som besöker bloggen för fotoutmaningen kan läsa om vad som hände här . Vi var på Bubbetorps Djurkyrkogård idag och tände ett ljus för dem. Där är väldigt vackert och nu ligger det ju lite snö också som solen sken så fint på. Det gör så ont i mig att tänka på vad som hände dem, saknar dem så <3 Mina små-misar..
Jättefin tolkning på temat. Jag förstår ditt mattehjärta, så fruktansvärd händelse.
SvaraRaderaKram
Så sorgligt...det är alltid tragiskt att mista djur men när det sker så där måste det vara nästan outhärdligt. Jag tänder min speciella ljuslykta (den är tillägnad våra hundar och katter som inte längre finns hos oss) för dina små i kväll.
SvaraRaderaVackert fotat och en gripande historia bakom fotot.
SvaraRaderaSkickar varma kramar till dig, förstår att du saknar.....
Nä så sorgligt:(. Jättefin bild, och bra tolkat.
SvaraRaderaFint tolkat!
SvaraRaderaJa ibland är naturen grym.
SvaraRaderaVilken hemsk berättelse det var en grym död...
SvaraRaderaLäste vad som hänt och ryser. Så hemskt, men djuren handlar ju i alla fall med instinkt och inte utstuderat (som människosläktet kan göra...). Det är en tröst när något som du var med om händer, men chocken och sorgen är ju stor ändå. Förstår att du vill minnas årsdagen.
SvaraRaderaKramar om
Vad tråkigt att förlora små fina knyten på ett sådant tragiskt sätt.
SvaraRadera