Kattungarna finns inte mer

Det jag ska skriva nu är svårt, har inte själv insett att det faktiskt är sant än. Är så himla ledsen och förtvivlad...och arg!

Igårkväll var jag iväg och jobbade. Under tiden satt min man, Tobbe, och hans bror hemma hos oss och tittade på handbollsmatchen som varade 1,5 h.
Vi har en samojedtik på nästan 2 år som är jobbig (ivrig) när det kommer folk så Tobbe satte henne i vår stora hall. I hallen finns en trappa till övervåningen och ett helt rum. I det rummets slut finns en dörr som var STÄNGD för på andra sidan fanns Tina och hennes bäbisar.

När matchen var slut släppte han ut Lovis (hunden) och jag ringde samtidigt upp honom från bilen. Han gick upp på övervåningen och såg att dörren var öppen, Lovis hade öppnat in till Tina. Han berättade att hon ätit upp kattmaten. Sen började han skrika i panik. Jag blev livrädd och fattade att nåt var fel på kattungarna. Jag började gråta och skrek jag också i panik för att få veta vad som hänt. Till slut fick jag ur honom att ALLA fyra kattungarna låg döda och blodiga på golvet !!!
Jag höll på att svimma, kände hur jag tappade känsel i armar och ben, och bara skrek. Kunde inte fatta det. Hundfan hade bitit ihjäl alla kattungarna som var 2½ vecka gamla!!

Jag körde hem så fort jag kunde, hade sagt till Tobbe att jag var rädd för vad jag skulle göra med Lovis när jag kom hem. Han hade då stängt in henne i buren och jag bara skrek när jag såg henne att jag önskade att det var hon som var död. Sprang upp på övervåningen, Tobbe låg tyst i sängen.
I en låda på golvet hade han lagt kattungarna, jag tittade på dem och bara skrek och skrek, grät och hyperventilerade. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Mina fina, älskade kattungar, som jag vakat över så noga sedan de föddes...kallblodigt mördade. Och säkert hade de lidit massor. Jag lyfte aldrig på dem, jag såg att de var blodiga, men Tobbe sa att de var trasiga inuti och att hon krossat skallen på två av dem.

Det gör så ont i mig, jag vet inte hur jag ska gå vidare. Kommer det kännas bättre? känns inte så nu.
Tina har skrikit efter dem hela natten. Jag har värmt handdukar och haft på hennes mage för att förhindra mjölkstockning och idag på morgonen åkte vi till veterinären. Då hade hon nästan mjölkstockning ändå och feber. Så vi fick penicillin och nåt som skulle stoppa mjölken.
Lovis fick följa med i bilen, jag ville avliva henne, jag kan fortfarande inte se på henne. Berättade allt för djursjukvårdarna och de höll med om att det var en svår fråga om vi skulle avliva eller inte. Men Tobbe hade inte samvete till det, så vi ska omplacera henne, snabbt. Jag är djurvän och har fött upp henne själv, men jag kan inte hjälpa att jag nu hatar henne så fruktansvärt mycket. En samojed har inte ens jakt i sig på det sättet och man kan inte LEKA ihjäl fyra kattungar så brutalt. Hon måste ha velat döda dem.

Jag skulle aldrig lämna hundar ihop med kattungar utan uppsikt. Men när det är en snäll hund som aldrig visat nåt aggressivt alls och det är en stängd DÖRR emellan så tänker man ju inte bara tanken att nåt sånt ska kunna hända...

Har pratat med Tinas uppfödare om det här, har meddelat ägaren till kattungarnas pappa samt en tjej som ville köpa två av kattungarna ur kullen.

Har städat undan allt som luktar kattunge och hoppas att Tina kommer bli normal igen efter att ha bevittnat detta.