Tack mina vänner

Dagarna flyter på, det är iaf lite lättare att även tänka på annat nu. Tinas mjölkstockning har börjat släppa så medicinerna hjälper. Men hon skriker fortfarande och letar efter dem. Har vaknat flera gånger inatt av att hon stått där hennes bo var, skriket högt och kraffsat på golvet, så fruktansvärt. Hon tror väl vi har gömt dem för henne.
Asimov, som var pappa till de små, är fortfarande fertil. Så jag har bestämt mig för att genomföra den parningen igen när Tina är redo, om möjligt. Hoppas verkligen på att det går vägen. Jag vet att det inte ger mig mina bäbisar tillbaka, men det är så nära jag kan komma iaf. Förhoppningsvis kanske det känns lättare för Tina också, om hon får bäbisar igen.

Igårkväll hade Carlisle besökare här. Vi var egentligen inte alls sugna på att träffa folk så jag tänkte ringt och bett dem komma en annan dag. Men det kändes också jobbigt. Men jag är glad att de kom, de var hur trevliga som helst och då kunde vi få fokusera på de kattungar vi faktiskt har, en stund. De reserverade Carlisle och kommer tillbaka 5:e februari med tjejens bror som är allergisk. Funkar det då så får han flytta direkt. Och det tror jag det kommer göra. Så som det ser ut nu har jag lyckats hitta superbra hem till alla pojkarna i kullen.

Lovis ligger på blocket men ingen har hört av sig, hoppas verkligen att någon gör det snart. jag tror hon skulle kunna få ett bra liv hos någon annan.
Jag pratade med nån som inte kunde förstå varför vi inte hade låsta dörrar eller rastgård att sätta hundarna i och att jag inte borde lita på Tindra heller i framtiden. Samtidigt så sa hon att hon aldrig hört talas om att nåt sånt här har hänt. Nej, det har inte jag heller, så varför ska man då gå och låsa dörrar eller låta hundarna bo i rastgård hela tiden? Hade jag haft jakthund eller om Texas hade levt så hade jag inte nöjd mig med en stängd dörr. (Texas var klumpig och vi visste att han kunde öppna dörrar) Men en samojed på knappt två år som vi själva fött upp, inte går man väl och tror att hon kan göra en sådan sak? Hur gör alla andra kattuppfödare som har hund? Tänker ni att hunden nog ska öppna dörren vid bästa chans och mörda de små? Nej jag tror inte det.
Har skrivit exakt samma sak på forumet för sibirisk katt, som jag skrev här i förra inlägget. Det är hur många som helst där som beklagar sorgen och förstår hur vi känner oss, det värmer verkligen.

Vill också verkligen säga tack till alla våra vänner som hört av sig. Är jätteförvånad över hur många som skrivit på facebook, skickat sms och ringt för att höra hur det är med oss. Det värmer verkligen att veta att ni bryr er om oss.

Jag tänker såklart ofta på de små och det är särskilt en sak jag inte kan sluta älta. När vi stod under kejsarsnittet och gnuggade liv i nr4 för allt vad vi var värda så sa jag "Lev så får du stanna för alltid", det fick hon inte...=ó(