Saknaden efter kattungar

Nu har vi kommit fram till den svåra tiden i att ha kattungar- deras flytt.
Lejonkullen är 13 veckor imorrn, vart tog den tiden vägen? Hela sommaren försvann.
Jag hatar den här biten, jag fäster mig så enormt vid dem under de tre månader jag får ha dem hos mig. Det börjar ju redan med valet av hane. Jag väljer vilka två individer som ska få föra sina gener vidare i form av supersöta små kattungar. Och den här gången var det inte lätt. Väldigt många av de hanar som låg ute på avelshanesidan var släkt med Tina. Och väldigt många av de resterande hade HCM bakåt i stamtavlan, vilket Tina också har bakom sig så jag behövde hitta en fri hane. Jag fick en massa hjälp och till slut valde jag vackra Vladimir i Stockholm.
Sen är jag ju med under hela förlossningen och hjälper mamma katt att sätta sina små till världen. Det är stort =)
Men tiden går så fort, de öppnar ögonen, börjar krypa, tar sina första stapplande steg och börjar busa lite tafatt. Denna kullen klättrade upp i sängen tidigt och låg där och sov, favoritplasten var mellan våra kuddar. Så mysigt det var att ha dem där.
Sen fick de flytta till nedervåningen för att vänja sig vid miljöbyte och allt vildare blev de efter att veckorna gick =)
Det roliga är att varje liten kattunge har sin alldeles egen personlighet. Och det är först nu de sista veckorna innan flytt som de har tid för kel emellan lekstunderna. De söker upp mig och vill bli klappade och spinner så högt!
Sen ska plötsligt dessa urmysiga kattungar flytta och bo hos en annan familj resten av sitt liv, vissa får man kanske aldrig se igen? Fast jag lever på hoppet att jag kommer ha bra kontakt med mina köpare så att jag får hälsa på dem då och då.
Jag hade ju iaf tur med förra kullen, där har jag fått träffa alla 4 efter att de flyttade.
I måndags flyttade Snöboll, det var jobbigt. Ändå bor han bara 15 minuter härifrån och är kvar i min ägo. Hans nya kompis är Aro från första kullen. Jag vet att jag kommer från träffa Snöboll massor med fler gånger, men han kommer ju aldrig bo här igen, oss har han snart glömt bort.
Imorrn flyttar Temba, känns också skitjobbigt, det blir så tomt. Han är den största i kullen, en riktig liten tjockis med så härlig färg. Han har ett lugnt temperament och är försiktig.
Leolin och Regulus har inte hittat några nya familjer än. Vilket också oroar mig lite. För hur gärna jag än skulle vilja behålla allihop, så har de det bättre i ett hem dit de får flytta runt 12 veckor och lära känna sin nya familj. Än att stanna här och försöka komma överens med alla 4 vuxna katterna och få en mindre plats.
Jag vill att de ska få bo hos någon som ser just den som sin lilla ögonsten och skämmer bort dem sådär lagom mycket. Sen hoppas jag ju såklart att de får leva tills de blir 20 år =)

Men trots att det är så jobbigt att skiljas från dem så är det värt att vara uppfödare ändå. De där tre månaderna jag får ha dem väger tyngre än dagen de flyttar.  Och sen vet jag ju hela tiden att de finns och att de har det bra. De förgyller vardagen för sin nya familj, och familjen ger katten ett lyckligt liv.